söndag 23 augusti 2009

Brats

Det här med uppfostran är inget lätt område! Jag och Len var rörande överens om att våra barn skulle uppfostras mycket pedagogiskt; fattas bara annat, superpedagoger som vi är. Regler är regler, igår, idag och imorgon. Inga glidningar där och tjat eller söta uppsyner skulle naturligtvis ignoreras.

Barn blev det inte så många, men två katter har ni kanske uppmärksammat att vi har.

Deras uppfostran är vi också helt ense om; vi är helt samstämmiga om var de får vara, var, när och hur det skall ätas och så vidare… Viktiga frågor det där! Tänk hur katterna skulle bli om det räckte med att se lite söt ut och så vips fick man som man ville!

Vi har klarat oss ganska bra, tycker jag! Inga katter tillåts på borden till exempel. Katterna verkar dessutom ha fattat det. Någon gång i ivern kan de råka förirra sig upp, men då hoppar de ner efter bara en blick eller möjligen en liten harkling från oss. Visserligen har det hänt att det under vår bortovaro, på jobbet eller så, har ramlat ner saker från bordet på ett oförklarligt vis. Likaså har det hänt att katt har påträffats på bord när jag råkat glömt bilnyckeln eller nåt sånt och kommit hem oväntat kvickt… Kan det vara så att katterna dansar på bordet när husse och matte inte är hemma? Skulle våra små kissemissar vara kapabla till sådan utstuderad dubbelmoral??

Hrmm, nåja… Dock får våra katter då och då slicka av våra tallrikar när vi ätit klart; inte på bordet, men väl i soffan eller på golvet. De är kräsna de små rackarna så allt passar inte, men lite fil går ner emellanåt och en eller annan varmrätt. Dock är överenskommelsen att de får pallra sig till tallriken av egen kraft för avslickning.

Nu följer en beskrivning av ett flagrant brytande av denna överenskommelse! Man skulle faktiskt kunna säga att hela grunden för vår gemensamma kattuppfostran är satt ur spel av ärkerebellen Len!
Härom kvällen hade middag intagits. Kissarna hade djupsömnstid och sov stilla på soffans ryggstöd. När vi var klara ställde vi tallrikarna på golvet, men ingen kisse orkade resa sig för att äta. Nästa steg skulle, enligt uppfostringsboken alltså, vara att tallrikar bars iväg för avdiskning. Dock tyckte sig Len se att hennes lilla gullegris, Dumle, verkade lite hungrig där mitt i allt sitt sovande. Med sällan skådad hjälpsamhet använde hon sitt finger och mer eller mindre sondmatade honom. Mums, tänkte han och låg lugnt avslappnad kvar och lät sig matas… Vem skulle inte ha gjort det förresten??

Tanken var ju att bildbevis skulle presenterats ungefär här, men Blogger var av en annan mening. Ni får tro mig på mitt ord tills jag och Blogger har diskuterat färdigt...

Brats kommer de bli, sanna mina ord!!


lördag 15 augusti 2009

Guantanamo!

Våra kissar är såklart ett par synnerligen väluppfostrade och lydiga kissar, men ibland går det lite snett…



Det är inte heller alldeles ovanligt att det utförs vild jakt genom lägenheten, som allt som oftast slutar antingen med nosen i väggen eller uppe i soffhörnet. Om någon av oss mer människoliknade invånare befinner sig där, så kan både smärta, irritation och utvälta glas uppstå.

Vi har nu fiffilurat ut ett passande straff!



På känt manér tänkte vi att kanske, likt undulater och skäggiga terrorister, lugnar de ner sig om det blir mörkt. Egentligen trodde vi inte på metoden utan förmodade att de som sunda katter skulle göra motstånd. Men icke! Båda två lät sig glatt Guantanamofieras. Nåt speciellt mycket lugnare kan man kanske inte heller säga att de blev… Påsen innefattade nämligen också ett snöre. Snören är Humles och Dumles stora passion i livet och de tänkte inte låta sig stoppas av att huvudet råkade befinna sig i en påse för tillfället.

fredag 7 augusti 2009

Kunglig hovleverantör



Lugn nu kissarna, vi ska inte köpa häst! Detta handlar och hov med långt o-ljud!
Humle och Dumle gillar inte musik! Eller det vet vi väl egentligen inte, men uttalandet grundar sig på våran första längre stund tillsammans. Vi hade åkt till Skepplanda för att hämta hem dem ifrån det vi kallar bajshuset. Jag kommer till det namnet en annan gång…
Nåja, två mycket små katter stuvades in i nyligen inköpt snygg rottingkorg för vidare befordran till bilen. Gallret till korgen hade designats med tanke på något större katter… Vi hann faktiskt till bilen och hann också köra 50 meter innan kissarna insett att det i stort sett bara var att promenixa ut genom gallret. Lagom stressad Len och Nille tvärnitar bilen och lyckas stoppa tillbaka katterna och mickla in medhavd Rut-påse innanför gallret. Frid och fröjd! Noooot!! Katterna, som då fortfarande gick under arbetsnamnen Bajz och Bajz, var hyperstressade, men när vi stängde av musiken blev det aningen lugnare inne i korgen. Om lugnet nu berodde på avsaknad av musik är icke vetenskapligt klarlagt, ty efter någon minut spred sig en allt annat än angenäm doft från burens innandöme. Diverse tarmars och magsäckars innehåll var nu strategiskt utplacerade på filten inne i buren.
Musik är alltså inte Humles och Dumles bag, skulle man kunna säga. Len och Nille däremot lyssnar allt som oftast på musik. Numera utan att det ska spys och bajsas i tid och otid (när vi åker bil med katterna är det dock under tystnad, sådär bara för säkerhets skull…).
Förra lördagen skulle herrskapet iväg till Ullevi för att mingla på hedersläktaren och lyssna på Lens gamla polare Bono och hans band. Vi hade nämligen fått fribiljetter dit efter säreget beteende från Ullevis personal vid ett tidigare besök. Tackar sa vi och gick glatt dit. Platserna vi fått visade klart och tydligt att Ullevis arkitekt inte räknat med kuriösa rockband med 35 meter höga scener och annat tjafs. Våra platser var kort sagt perfekta för att titta på fotboll, men rätt värdelösa för att titta på U2. Eftersom det var ganska tomt satte vi oss därför längst fram och hoppades på att ägaren av dessa platser skulle försovit sig eller nåt. Det hade han inte. När konserten började satt vi lite pyrt till, men Hököga Loof spanade in andra lediga platser långt fram och iväg bar det. Jag svingade spänstigt av mig ryggsäcken och vi gled ner på två ypperliga platser. 24,6 sekunder senare dyker nervös värdinna upp och förklarar nåt. Jag hör inte ett skit eftersom Bono skriker och jag har dessutom öronproppar. Dock går det inte att ta miste på att vi gärna får sitta, men absolut inte just där! Len tolkar till mig att ”Tyvärr kan ni inte sitta just här för Prinsessan Madeleine önskar vara ensam på den här sektionen!”. Inte hade vi sett nån Madde, men snabb blick omkring gav vid handen att Madde med följe, Per Gessle och Marie Fredriksson var våra närmaste grannar. Vi dröp världsvant iväg för att sätta oss på andra, mer godkända platser. En rolig episod som kunde slutat tråkigare; ponera att mitt ryggsäckssläng tolkats aningen negativt av medföljande snaggade unga män med öronsnäcka… Brottning har aldrig varit min grej!
För att piffa upp den här episoden ytterligare var Len dagen efter i GT/Kvällsposten/Expressen.






För att piffa upp den här episoden ytterligare ett snäpp är jag med i Svensk Damtidning idag!
Detta verkar vara den enda bilden på Madde från Ullevi; tagen under de 30 sekunderna vi satt där...



Okdådå, Madde, vi kan väl vara BFF då om du så gärna vill. Så Humle och Dumle, ni är numera utsedda till kungliga hovleverantörer av beeffeffs!

onsdag 5 augusti 2009

Killer instinct

Våra katter har personligheter! Olika dessutom! Ingen större surprise kanske, men så är det.

Dumle, hankatten, är mer eller mindre nära släkting med ett ufo och tar dagen som den kommer och blir lika lycklig varje gång han får mat, blir klappad, blir upplyft eller ser en fluga. En Ernst helt enkelt.
Humle däremot är en katt med principer! Visserligen är det lite mysigt att bli pussad och kramad och så, men om inte annat av ren princip så vill hon hoppa ner igen ganska snart. Hon kommer inte heller gärna på kommando och inte heller när man ropar att det är mat. Dumle däremot, ja ni fattar…
När det gäller leksaker är det Humle som dominerar totalt! Hon leker med det hon vill och Dumle får så att säga ta resterna. Ända tills nyss när vi köpte två nya, rasslande, luddiga, fjäderprydda bollar. Dumle bevakar dem med hökblick! Kommer Humle för nära morrar han så att hela huset skakar. (Morras gör det annars bara när en kalkonskiva skall försvaras.)


Annars är det Humle som har patent på jaktinstinkt. Värsta fågelhunden skulle man kunna säga. Hon skulle kunna apportera den där j-a röda rasselmusen tills Michael Jackson blir vit; ojdå, bad example. Tills det är regnfritt i Göteborg en vecka, då!

Du som hållit dig välinformerad om bloggande paret Loof, glöm inte att kolla Lens blogg också dreamsofclematis.blogspot.com, torde ha uppfattat att vi ganska snart flyttar ut från stan och till Billdal. Framåt höstkanten kommer Humle och Dumle att få bli utekatter. Det är inte en bil i sikte där ute, så det ska nog gå bra. Visserligen misstänker vi att Dumle kommer gå vilse mest hela tiden, men eftersom han är både korkad och hungrig så kommer han ju när man ropar att det är mat. Nåt naturligt byte lär inte han ta. Humle däremot lär bara komma hem när hon känner för det. En liten farhåga vi hyser är att det kan bli lite oftare än vi önskar… Naturen runtomkring kryllar förmodligen av små näpna och fredliga djur, som hon bara väntar på att få slå klorna i och jamande stoltsera hemåt för att leverera dessa till sin kära mamma och pappa. Redan nu vaknar vi mer eller mindre varje morgon med en eller annan leksaksmus, papperspåse eller boll i sängen! Undrar hur mycket gegg det finns i en liten oskyldig, sönderbiten skogsmus? För att inte tala om den dagen hon kommer hem med en nyfångad orm. Då är det bara att packa och flytta. Till Irland eller var det Nya Zeeland som inte har några ormar. Nåja, den dagen den sorgen, men spännande kommer det att bli!

Nu till resultatet av förra inläggets tävling. Ett rätt svar har inkommit från Yvonne; jag gillar humle(-drycker) och Len Dumle(-kola). Tyvärr var hon dopad; hon hade bedrivit otillåtlig underrättelseverksamhet tidigare. Någon (Clas?) föreslog att det blev Dumle för att Len var söt som dylik kola. Ett föredömligt fjäskigt förslag, som ju är alldeles sant, men inte riktigt som vi tänkt. Catys förslag att vi kollat på Humle och Dumle som barn var ju iofs ett förslag, men totalt fel. Vi tittade båda på politiskt korrekt strump-tv med allas vår Staffan W!!!

Nu har jag försökt få Humle att apportera i en kvart, så jag skulle kunna fånga det på film, men nu passar det såklart inte!! Får bli en film på annan bytesjakt istället. Ni får liksom tänka er in i hur Humle smyger i mörkret, fångar råtta och bär in den till min och Lens säng…



Stoppa pressarna: Efter nya överläggningar kan nu konstateras att hut går hem och att det lönar sig att gnälla! Clas får väl utnämnas till segrare då, eftersom jag tydligen hade missat att publicera hans förslag. Som plåster på såren får du, Clas, nästa gång vi träffas välja mellan humledryck och dumlekola som pris! Grattisgrattis!!