Brats

Det här med uppfostran är inget lätt område! Jag och Len var rörande överens om att våra barn skulle uppfostras mycket pedagogiskt; fattas bara annat, superpedagoger som vi är. Regler är regler, igår, idag och imorgon. Inga glidningar där och tjat eller söta uppsyner skulle naturligtvis ignoreras.

Barn blev det inte så många, men två katter har ni kanske uppmärksammat att vi har.

Deras uppfostran är vi också helt ense om; vi är helt samstämmiga om var de får vara, var, när och hur det skall ätas och så vidare… Viktiga frågor det där! Tänk hur katterna skulle bli om det räckte med att se lite söt ut och så vips fick man som man ville!

Vi har klarat oss ganska bra, tycker jag! Inga katter tillåts på borden till exempel. Katterna verkar dessutom ha fattat det. Någon gång i ivern kan de råka förirra sig upp, men då hoppar de ner efter bara en blick eller möjligen en liten harkling från oss. Visserligen har det hänt att det under vår bortovaro, på jobbet eller så, har ramlat ner saker från bordet på ett oförklarligt vis. Likaså har det hänt att katt har påträffats på bord när jag råkat glömt bilnyckeln eller nåt sånt och kommit hem oväntat kvickt… Kan det vara så att katterna dansar på bordet när husse och matte inte är hemma? Skulle våra små kissemissar vara kapabla till sådan utstuderad dubbelmoral??

Hrmm, nåja… Dock får våra katter då och då slicka av våra tallrikar när vi ätit klart; inte på bordet, men väl i soffan eller på golvet. De är kräsna de små rackarna så allt passar inte, men lite fil går ner emellanåt och en eller annan varmrätt. Dock är överenskommelsen att de får pallra sig till tallriken av egen kraft för avslickning.

Nu följer en beskrivning av ett flagrant brytande av denna överenskommelse! Man skulle faktiskt kunna säga att hela grunden för vår gemensamma kattuppfostran är satt ur spel av ärkerebellen Len!
Härom kvällen hade middag intagits. Kissarna hade djupsömnstid och sov stilla på soffans ryggstöd. När vi var klara ställde vi tallrikarna på golvet, men ingen kisse orkade resa sig för att äta. Nästa steg skulle, enligt uppfostringsboken alltså, vara att tallrikar bars iväg för avdiskning. Dock tyckte sig Len se att hennes lilla gullegris, Dumle, verkade lite hungrig där mitt i allt sitt sovande. Med sällan skådad hjälpsamhet använde hon sitt finger och mer eller mindre sondmatade honom. Mums, tänkte han och låg lugnt avslappnad kvar och lät sig matas… Vem skulle inte ha gjort det förresten??

Tanken var ju att bildbevis skulle presenterats ungefär här, men Blogger var av en annan mening. Ni får tro mig på mitt ord tills jag och Blogger har diskuterat färdigt...

Brats kommer de bli, sanna mina ord!!