Lugn nu kissarna, vi ska inte köpa häst! Detta handlar och hov med långt o-ljud!
Humle och Dumle gillar inte musik! Eller det vet vi väl egentligen inte, men uttalandet grundar sig på våran första längre stund tillsammans. Vi hade åkt till Skepplanda för att hämta hem dem ifrån det vi kallar bajshuset. Jag kommer till det namnet en annan gång…
Nåja, två mycket små katter stuvades in i nyligen inköpt snygg rottingkorg för vidare befordran till bilen. Gallret till korgen hade designats med tanke på något större katter… Vi hann faktiskt till bilen och hann också köra 50 meter innan kissarna insett att det i stort sett bara var att promenixa ut genom gallret. Lagom stressad Len och Nille tvärnitar bilen och lyckas stoppa tillbaka katterna och mickla in medhavd Rut-påse innanför gallret. Frid och fröjd! Noooot!! Katterna, som då fortfarande gick under arbetsnamnen Bajz och Bajz, var hyperstressade, men när vi stängde av musiken blev det aningen lugnare inne i korgen. Om lugnet nu berodde på avsaknad av musik är icke vetenskapligt klarlagt, ty efter någon minut spred sig en allt annat än angenäm doft från burens innandöme. Diverse tarmars och magsäckars innehåll var nu strategiskt utplacerade på filten inne i buren.
Musik är alltså inte Humles och Dumles bag, skulle man kunna säga. Len och Nille däremot lyssnar allt som oftast på musik. Numera utan att det ska spys och bajsas i tid och otid (när vi åker bil med katterna är det dock under tystnad, sådär bara för säkerhets skull…).
Förra lördagen skulle herrskapet iväg till Ullevi för att mingla på hedersläktaren och lyssna på Lens gamla polare Bono och hans band. Vi hade nämligen fått fribiljetter dit efter säreget beteende från Ullevis personal vid ett tidigare besök. Tackar sa vi och gick glatt dit. Platserna vi fått visade klart och tydligt att Ullevis arkitekt inte räknat med kuriösa rockband med 35 meter höga scener och annat tjafs. Våra platser var kort sagt perfekta för att titta på fotboll, men rätt värdelösa för att titta på U2. Eftersom det var ganska tomt satte vi oss därför längst fram och hoppades på att ägaren av dessa platser skulle försovit sig eller nåt. Det hade han inte. När konserten började satt vi lite pyrt till, men Hököga Loof spanade in andra lediga platser långt fram och iväg bar det. Jag svingade spänstigt av mig ryggsäcken och vi gled ner på två ypperliga platser. 24,6 sekunder senare dyker nervös värdinna upp och förklarar nåt. Jag hör inte ett skit eftersom Bono skriker och jag har dessutom öronproppar. Dock går det inte att ta miste på att vi gärna får sitta, men absolut inte just där! Len tolkar till mig att ”Tyvärr kan ni inte sitta just här för Prinsessan Madeleine önskar vara ensam på den här sektionen!”. Inte hade vi sett nån Madde, men snabb blick omkring gav vid handen att Madde med följe, Per Gessle och Marie Fredriksson var våra närmaste grannar. Vi dröp världsvant iväg för att sätta oss på andra, mer godkända platser. En rolig episod som kunde slutat tråkigare; ponera att mitt ryggsäckssläng tolkats aningen negativt av medföljande snaggade unga män med öronsnäcka… Brottning har aldrig varit min grej!
För att piffa upp den här episoden ytterligare var Len dagen efter i GT/Kvällsposten/Expressen.
Humle och Dumle gillar inte musik! Eller det vet vi väl egentligen inte, men uttalandet grundar sig på våran första längre stund tillsammans. Vi hade åkt till Skepplanda för att hämta hem dem ifrån det vi kallar bajshuset. Jag kommer till det namnet en annan gång…
Nåja, två mycket små katter stuvades in i nyligen inköpt snygg rottingkorg för vidare befordran till bilen. Gallret till korgen hade designats med tanke på något större katter… Vi hann faktiskt till bilen och hann också köra 50 meter innan kissarna insett att det i stort sett bara var att promenixa ut genom gallret. Lagom stressad Len och Nille tvärnitar bilen och lyckas stoppa tillbaka katterna och mickla in medhavd Rut-påse innanför gallret. Frid och fröjd! Noooot!! Katterna, som då fortfarande gick under arbetsnamnen Bajz och Bajz, var hyperstressade, men när vi stängde av musiken blev det aningen lugnare inne i korgen. Om lugnet nu berodde på avsaknad av musik är icke vetenskapligt klarlagt, ty efter någon minut spred sig en allt annat än angenäm doft från burens innandöme. Diverse tarmars och magsäckars innehåll var nu strategiskt utplacerade på filten inne i buren.
Musik är alltså inte Humles och Dumles bag, skulle man kunna säga. Len och Nille däremot lyssnar allt som oftast på musik. Numera utan att det ska spys och bajsas i tid och otid (när vi åker bil med katterna är det dock under tystnad, sådär bara för säkerhets skull…).
Förra lördagen skulle herrskapet iväg till Ullevi för att mingla på hedersläktaren och lyssna på Lens gamla polare Bono och hans band. Vi hade nämligen fått fribiljetter dit efter säreget beteende från Ullevis personal vid ett tidigare besök. Tackar sa vi och gick glatt dit. Platserna vi fått visade klart och tydligt att Ullevis arkitekt inte räknat med kuriösa rockband med 35 meter höga scener och annat tjafs. Våra platser var kort sagt perfekta för att titta på fotboll, men rätt värdelösa för att titta på U2. Eftersom det var ganska tomt satte vi oss därför längst fram och hoppades på att ägaren av dessa platser skulle försovit sig eller nåt. Det hade han inte. När konserten började satt vi lite pyrt till, men Hököga Loof spanade in andra lediga platser långt fram och iväg bar det. Jag svingade spänstigt av mig ryggsäcken och vi gled ner på två ypperliga platser. 24,6 sekunder senare dyker nervös värdinna upp och förklarar nåt. Jag hör inte ett skit eftersom Bono skriker och jag har dessutom öronproppar. Dock går det inte att ta miste på att vi gärna får sitta, men absolut inte just där! Len tolkar till mig att ”Tyvärr kan ni inte sitta just här för Prinsessan Madeleine önskar vara ensam på den här sektionen!”. Inte hade vi sett nån Madde, men snabb blick omkring gav vid handen att Madde med följe, Per Gessle och Marie Fredriksson var våra närmaste grannar. Vi dröp världsvant iväg för att sätta oss på andra, mer godkända platser. En rolig episod som kunde slutat tråkigare; ponera att mitt ryggsäckssläng tolkats aningen negativt av medföljande snaggade unga män med öronsnäcka… Brottning har aldrig varit min grej!
För att piffa upp den här episoden ytterligare var Len dagen efter i GT/Kvällsposten/Expressen.
För att piffa upp den här episoden ytterligare ett snäpp är jag med i Svensk Damtidning idag!
Detta verkar vara den enda bilden på Madde från Ullevi; tagen under de 30 sekunderna vi satt där...
Okdådå, Madde, vi kan väl vara BFF då om du så gärna vill. Så Humle och Dumle, ni är numera utsedda till kungliga hovleverantörer av beeffeffs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar