Intelligens i fokus ft. Gary Larson

Är Stockholm bättre än Göteborg, är Sverige bättre än Norge, vilken sida är bäst att smöra knäckemackan på, är Reinfeldt mer kôrk än Sahlin... Livets frågor är många, men den jag fokuserar på idag är huruvida katter är smartare än hundar. Jag är själv av den övertygelsen att katter outsmartar hundar 101 gånger av 100, men min värld är ändå aningen skakad.

Jag är också en stor fan av Gary Larsons sparsmakade humor; Len fattar oftast exakt ingenting, men det är en annan fråga, eller kanske inte. Jag återkommer till detta längre ner...

När kissarna idag skulle gå ut i kylan kom jag att tänka på en serieruta av Larson. Nu hittar jag ju inte just den på nätet, såklart, men jag ska beskriva den i korthet: Konduktören kommer in i en tågkupé full med hundar, han ropar "Tics, fleas! Tics, fleas!" Skitkul tycker jag, men så har jag ju humor också!

Tillbaka till katternas utgående: det är kallt ute, det ligger lite snö och tvekan är stor. Ut går de dock för det är fåglar i närheten och minnet av tidigare fångade råttor lever också i färskt minne. Ungefär såhär hade Humle sett ut uppe i sovrumsfönstret strax innan.

Detta är riktig humor det!

Katterna var det ja... Det är ändå lite äckligt att gå ut och båda kissarna har dragit på sig grava tics av att vara ute! Som bekant har de ju fyra fötter att stå på, men oftast sprätter det i ett eller annat ben mitt i gåendet; antagligen för att skaka av snö eller nåt. Ser vansinningt lustigt ut och aningens sjukt...

Under kvällen har Dumle dessvärre bevisat en viss begynnande dumhet också inomhus. Jag och Len spelade Tomtefia och min seger var i princip klar när kattskrället börjar sparka omkull pjäserna! Han har oskyldigt legat och sovit bredvid brädet, men frestelsen blev tydligen till slut för stor. Åthutning tänker ni? Njaee, begrunda nedanstående bild först...

Är katten smartare? Jo det tycker jag nog ändå.

Hur det gick i tomtefia-matchen? Utklassningsseger för undertecknad såklart! Trots vissa regelmodifierningar under matchens gång och viss inblandning av kattass. Alltså är jag smartare än Len måste ju ändå slutsatsen blit. Tomtefia är nämligen ett intelligensspel! Sådetså!!

Och 1-0 till katterna i smarthet, tills jag hittade denna strip:

Skulle detta verkligen kunna hända? Njaee, men poäng till hundkräken då.

Tredje och avgörande:

Vad sa ni nu då? Idiot hunde kan ju inte ens stava!! Oerhört korkat!!! Och katten sen då? Den kan ju inte bara läsa, utan klarar dessutom av att tyda hundens bristfälliga kråkfötter och usla stavning.

Solklar seger för kissarna!!

Skönt, men föga överraskande, att det är vetenskapligt (nåja) bevisat!!

Trafikpoliser och dårar

Idag var vi ute och for lite grann och var på julmarknad. Kissarna fick alltså inte gå ut eftersom musfiltret icke äro vare sig uppfunnet eller installerat ännu... Jadå, de var föredömligt sura och livet hade i princip mist sin mening. Humle satt demonstrativt i köksfönstret när vi gick och tänkte inte alls säga hejdå.

"Du är så söt när du är arg, älskling!" passar fint!

Det var flera andra människor där på julmarknaden också skulle man kunna säga... Bland dessa fanns en del polisaspiranter. Jag bryr mig egentligen inte nåt speciellt om folks egenheter utan de kan väl få hålla på att hetsa upp sig efter eget behag. Men kul är det att observera!

Episod 1: Jag har just kommit fram till kassan när upprörd dam brottar sig fram och tycker att hon var före. Och det kan hon väl få vara tycker jag och följer istället konversationen på nära håll. Damen tycker att hon fått betala fem kronor för mycket. Kvittot är på nåra hundra, men damen är tvärsäker! Tjejen i kassan gullar med henne en stund och släpper sen bomben: "Du köpte ju en klubba också, kommer du ihåg det?" "Ja", svarar damen och ser lite spak ut. "Den kostar fem kronor." förklarar kassatjejen pedagogiskt. "Ja, just precis!" meddelar damen och drar sig snabbt och inte helt osynligt tillbaka förbi en mastodontkö som intresserat följt händelseutvecklingen.

Episod 2: Jag går in i en lada där försäljning av trasmattor sker. Jag kommer aningen sent på att jag vill ju inte ha någon trasmatta, så jag gör en irritationsklassiker. Jag tvärvänder mitt i dörröppningen för att gå ut igen och mejar raskt ner käppförsedd dam och hennes väninna. Jag ursäktar mig trevligt och lommar därifrån medans två damer kacklar vidare, typ: "Jaha han vände mitt i dörren han skulle visst inte ha nåt det var konstigt undrar hur han tänkte......" Känns bra att ha skapat samtalsämne och debatt!

Episod 3: På väg hem över Älvsborgsbron gör jag som min gamle körskolelärare Göte lärde mig. Jag planerar min körning och intar i god tid den fil jag så småningom skall svänga av i; i det här fallet den vänstraste. Ungefär mitt på bron svischar svart Mercedes förbi i minst hundra knyck i mittfilen. Ungefär exakt precis bredvid oss svänger han tillbaka till min fil. Han missar min framskärm med säkert en decimeter eller kanske två. Till saken hör att alla andra filer var i princip helt tomma... Jag fundilurar en stund och kommer fram till en arbetshypotes: han ville nog sätta mig på plats och visa att "håll dig i innerfilen om du inte har extremt bråttom"! Det kan vara så han tänkt eller på nåt helt annat sätt. Hade varit kul att få reda på, eftersom det, om min hypotes stämmer, var ett sällsynt larvigt beteende.

När vi väl kommit hem tog vi med katterna ut på skogspromenad.

De hade för övrigt glömt bort att vara sura längre. Däremot kan man misstänka att viss olovlig verksamhet ägt rum under vår frånvaro."Gått på köksbordet? Vi?? Nej, inte alls! Vi har bara tittat ut lite genom fönstret, eftersom vi inte fick gå ut förut!"

Och då, under promenaden, slog det mig! Han i Mercan ville inte alls statuera exempel, han var helt enkelt kattägare och hade gått i lära hos dem! För när vi är ute och går tillsammans med katterna beter de sig nämligen exakt som Merca-mannen: de tar fart långt bakifrån, illrusar ifatt och springer förbi extremt nära fötterna för att raskt byta in i min fil två centimeter framför tåspetsarna. För inte skulle väl våra små kissar vara konstiga och ovanliga och inte bete sig som andra katter?

Dags att rösta!

Rösta på oss!

Vi vill gärna vinna så att pappa får en väska som han kan bära med oss på framsidan!

Klicka på länken!

Ge oss 5 stjärnor!

http://kattensdag.se/2009/humle-dumle/

Många slickar från H & D

Lucköppning

Så här när det lackar mot jul börjar det bli dags att redogöra för familjens lucköppning.

För några veckor sedan installerade jag en kattlucka i altan-dörren. För att vara ett av mina projekt hamnade allt förvånansvärt rakt redan på första, nåja, andra försöket. Den här luckan är kattluckornas Rolls Royce och öppnar sig bara för just våra två katter; den reagerar helt sonika på just deras chip-märkning. Kanoners tycker vi, för nåt kattpensionat önskar vi oss inte och det är ju också bra om våra små änglakatter skulle råka bli hemjagade av en elak katt-fan; bara att slinka igenom luckan så får marodörkatten stå där med lång nos. Extremt bra funktioner på pappret!

Inskolningen på luckan gick mer eller mindre friktionsfritt! Humle puttade jag ut en gång och in en gång, sen avvek hon med tonårsminen "Jajaja, jag har fattat! Tror du jag är dum i huvet lr, gubbe???". Dumle hade inte heller några problem, däremot skulle man kunna säga att han drog lite nytta av situationen... Godis utdelades vid lyckad passage, något som matvraket Dumle snabbt fattade!



Han visade till och med matematiska talanger. Sista passagen fick han två godisar. Han åt upp den ena, men lämnade något överraskande den andra orörd på golvet. Ut genom luckan, snabb helomvändning på altanen och sen in igenom luckan, varvid han belönade sig själv med kvarlämnad godis. Om han är en klok eller glömsk katt är svårt att säga, men kul var det.

Att både Humle och Dumle kommit bort varsinn gång lämnar vi därhän, det kan inte lastas på kattluckans samvete.

Luckans funktion hittills: bra!

Förra fredagen, när Len var hemma på dagen, sattes dock luckan på prov!! Dumle har på ett eller annat sätt råkat stöta sig med grannområdets 8-kilos bjässe till rödlätt katt. Han gör så som varje väluppfostrad kisse har lärt sig: blir det bråk så spring och hämta en vuxen. Detta gör han föredömligt, men dessvärre har luck-Rollsen en aningen lång reaktionstid, vilket får till följd att Dumle plöjer rakt in i luckan, som inte riktigt har hunnit uppfatta att det är krisläge och öppning vore önskvärt. Dumle blir nog aningen groggy och elak katt hugger in på honom. Mamma Len rusar till undsättning och sjasar bort fulingen och räddar in Dumle i säkerhet. Kvar på altanen ligger en liten bajs; så rädd blev han stackaren!

Luckans funktion hittills: ok, men inte perfekt.

Efter denna incident tillbringar Dumle en hel del tid strax innanför luckan, vilket får till följd att låset knäpper en hel massa. I manualen till luckan står att batterierna håller cirka ett halvår vid normal användning. För tillfället, i verkligheten, håller batterierna cirka tre dagar.

Luckans funktion hittills: med tvekan ok, men en del övrigt att önska.

Vi har ju sett fram emot, med skräcklandad förväntan, att Humle ska börja nedlägga byten utomhus och komma hem med. Hon har hittills fångat exakt ingenting och går med extrem tvekan ut, och då i högst två minuter. Kan vara så att hon också träffat tyrann-katten... Dumle däremot, som vi ju uppfattat som en rätt trög och laid-back katt, kom förr-förra veckan hem med sitt första byte.

Bildbevis:


Ja, ni ser alldeles rätt. Han har fångat ett syrenblad!! Och stolt är han också!!! Funkade alltså bra att ta in byte genom luckan.

Luckans funktion hittills: Ok, och på uppåtgående.

Förra helgen prövades luckans genomsläpplighet återigen. Dumle kom då in genom luckan med vad som vid ett första påseende såg ut som en mustasch. Vid närmare inspektion visade det sig vara en mus!! Dumle-trög skulle alltså ha fångat en mus?? Efter att delar av familjen skrikit och andra delar förpassat bytet till mer lämplig plats än vardagsrumsmattan, enades jag och Len om att han antagligen snott bytet från områdets lill-kisse Alice. Han skulle aldrig kunna fånga en mus själv. Dumle själv var mest grinig över att hans fina present till mamma och pappa togs emot på ett så märkligt vis...

Luckans funktion hittills: Bra, men kan man sätta musfilter på den?

Idag, runt melodikrysstid, har Dumle varit ute en ganska kort sväng. Nej, Humle har inte gått ut, hon gör det oftast bara i Lens eller mitt sällskap... Efter skrämskotten där de kom bort, så blir vi vanligtvis glada när det klickar i luckan och en katt kommer hem igen. Den här gången klickar det och in kommer Dumle med lösmustasch igen! Man skulle kunna säga att även den här gången uteblir de stående ovationerna från mig och Len. Däremot blir det ett j-a liv, ty det visar sig att mustaschen frotfarande är vid liv! Dumle lägger den stolt på mattan igen och väntar på beröm elelr nåt, inte vet jag. Jag tänker, liksom förra gången, vänta med berömmet tills musen är paketerad i plastpåse och förpassad till kattsäkert område. Våra söta små katter äter nämligen inget sånt äckligt som möss!! Under plastpåsehämtandet ökar ljudvolymen i vardagsrummet avsevärt, när Len konstaterar att mustaschen lever och tänker rymma och inte bli uppäten! Dumle har dock full koll och klipper musen igen. Jag tycker att han kanske kan tänka sig att släppa musen och ge den till pappa. Det tänker inte Dumle! Till slut jagar jag i alla fall ut honom med mustaschmusen i munnen.

Makabert, eller hur? Men tydligen går det till så här ute i den riktiga världen... Till och med Humle gick ut på alldeles egen hand i rena nyfikenheten.
Strax efter denna filmen kommer Dumle in igen med numera avlivad och något mer substanslös mus, vilken jag konfiskerar medans Dumle är utkastad. När han kommer in igen är musen borta och han är SUR!!! Vill ha musen! Vill gå ut och fånga ny igen!!!

Kattluckans funktion hittills: Jaja, den funkar, men uppfinn ett musfilter, och gör det NU! Efter senaste incidenten går Dumle opussad och oklappad (av delar av familjen) fram genom livet, men det går nog över är min prognos...

I övrigt bör kanske tilläggas att jag själv under de senaste veckorna också fångat två möss, så ställningen är för tillfället 2-2.

Humulus lupulus in da house!!

Har för mig att jag skrev nåt om richterskalan och rasade stenar när Dumle kom hem. Känns lika underbart den här gången. Dock behövdes ingen heroisk insats från undertecknads sida. Visserligen har jag halkat omkring på klipporna i skogen runt huset och ringt på varenda granne och mer eller mindre krävt att få kolla i deras förråd, men Humle kom hem av sig själv!!
Här sitter vi i ogodan ro och har väl faktiskt gett upp hoppet om att hon ska komma hem igen. Vartenda förråd i Billdal är, som sagt, genomsökt och jag har mer eller mindre fått tennisarm av att rassla med godisburken. Vi kommer inte på fler ställen att leta på helt enkelt. Mörka tankar i huvudet; vilka rovdjur har satt tänderna i lilla Snuttan?
Så, som en total överraskning, klickar det till i luckan och varken jag eller Len reagerar först i vår mörka sinnesstämning. Men en halv sekund senare studsar jag upp mot luckan, Dumle ligger nämligen i Lens knä och så långt ifrån reagerar INTE luckan. Och därutanför står hon, numera med en balkongdörr i näsan (ja, jag öppnade kanske dörren aningens ivrigt, men vadådå?)!! Vår älskade Humle är hemma igen!!!
Hon slinker snabbt in och börjar vräka i sig våtmat, torrmat och godis. Tappra försök görs att pussa ihjäl henne! Dumle är visserligen mest intresserad av att nosa henne i baken, men vi har väl alla våra fetischer...
Med CSI-liknande slughet konstaterar vi att hon antagligen inte varit speciellt långt borta. Hon är nämligen varken blöt eller kall och kan inte ha behövt transportera sig speciellt långt för att komma hem.

Kattföräldrarna Loof skulle uppskatta om kissarna kunde välja att hålla sig inne eller åtminstone i akut närhet av huset!!

Ångest i repris

Nu är vår älskade Humle försvunnen. Hon gick ut vid nio-snåret genom luckan och är borta sedan dess.
Det är precis lika tungt den här gången; livet har mist en stor del av sin mening!!
Älskade Humle kom hem igen!!!

Jag har världens bästa hus, jag har världens vackraste insida på huset, jag har världen bästa och vackraste fru, jag har två underbara katter.

Men nu har det obegripliga hänt: Dumle är borta sedan nästan ett dygn. Jag har redan fått alla tröstande or om "att katter gör så", "han är nog bara ute på äventyr", "han kanske råkat bli inlåst", "nån kanske "lånat" honom över natten", "grannens katt var minsann borta fyra dagar"...

Sorry, men det hjälper inte ett skit. Min, vår Dumle är borta!! Len och jag bara lipar, Humle vankar rastlöst runt och undrar var han är, vi vågar inte släppa ut henne. Ingen av oss skulle palla med att hon också försvann.

Är Dumle borta för gott dör den här bloggen och en stor del av mitt hjärta!

Snälla Dumle: Kom hem!!!

Här är senaste bilderna på honom. Han har just fattat funktionen på den nyinstallerade kattluckan. Kom hem!!

Kinderägg

DUMLE ÄR HEMMA IGEN!!!

Jag hittade honom på vinden i ett av uthusen i området. Jag gick förbi huset, för femtielfte gången, Len har säkert gått förbi och ropat sextifjorton gånge, desperat ropandes hans namn när jag hör någon knacka på fönstret en våning upp. Och ja, mycket riktigt där satt han och glodde ner på mig. Som tur var var dörren in upplåst (i vanliga fall är den hänglåsad), annars hade jag säkerligen lekt Kojak och sprängt dörren med min breda skuldra. Det funkar ju på tv...

Så inte nog med att vår älskade Dumle är hemma igen, jag slapp dessutom nyckelbensfraktur och livet har fått mening igen!! Snacka om att ha fått världens bästa kinderägg!

Seismologiska institutet rapportera 6.8 på richterskalan efter alla de stenar som föll från våra bröst. Innekatter är inte så dumt ändå...

Sketkatter och cool kille

Jag ska försöka skriva ikapp lite granna nu sådär efter flytt och allting. Det har hänt en hel del i våra och katternas liv, men en sak i sänder. Under en stor del av sommaren så levde vi och katterna, så att säga, på väg mot ett nytt boende. Det stod ofta saker på en plats den ena dagen och på en helt annan plats den andra. Och för att vara på väg att flytta, så bar vi in oväntat mycket mer i den gamla lägenheten än vi bar ut. Katterna tog detta med gott humör skulle jag vilja påstå. Varje ny tom bananlåda eller påse med inredningsdetaljer mottogs med ett glatt: "Nämen tack snälla pappa och mamma, har ni köpt den här roliga leksaken bara till just lilla mig!" Möjlighet till gymnastiska och akrobatiska övningar fanns det också gott om , eftersom möbler ibland stod på aningens oväntade platser, vilket i sin tur innebar möjlighet till att komma upp på outforskad mark. Humle, som är liten och smidig, lyckades till exempel snabbt hoppa upp ovanpå hallgarderoberna via det nybyggda linneskåpet som i väntan på flytt tog upp större delen av hallen. Hennes bror Dumle, som är aningen mer storväxt och inte riktigt lika smidig, satt under ett par veckor på golvet och glodde grinigt på Humle när hon låg och myste bland extra förlängningssladdar och reservglödlampor uppe på garderoberna. Faktum är att Dumle under den här perioden fick smeknamnet Elektro-Helios. Det var mer än en gång hans smidighet påminde om ett kylskåps... När han till slut efter mycket tränande och nerramlande kom upp på nämnda skåp är jag inte helt säker på att hans högt ställda förväntningar tillfredsställdes till fullo, men stolt var han!

En annan liten episod utspelade sig i badrummet. Vi flyttade tillbaka badkaret och skickade iväg tvättmaskinen. Detta resulterade i att våra kära katter kunde sitta i timtal och glo på avloppsbrunnen. Ni undrar kanske varför? Jo det var så här att när vattnet rann ut från badkaret så uppstod skojigt ljud, alternativt lite otäckt ljud. Därav sittandet på badrumsgolvet väntandes på monstrets uppdykande och möjlighet att ge det vad det tålde!



Andra dassiga aktiviteter att fördriva tiden med i väntan på monstret kunde exempelvis vara att prova det nyinköpta toapapprets hållbarhet. Från min männskosynvinkel skulle jag säga att pappret var lite klent att användas av kissarna, men själva var de rätt nöjda... Ni fattar ju själva hur kissarna vs. avloppsmonstret skulle ha slutat om det bara hade vågat visa sitt fula tryne!

Brats

Det här med uppfostran är inget lätt område! Jag och Len var rörande överens om att våra barn skulle uppfostras mycket pedagogiskt; fattas bara annat, superpedagoger som vi är. Regler är regler, igår, idag och imorgon. Inga glidningar där och tjat eller söta uppsyner skulle naturligtvis ignoreras.

Barn blev det inte så många, men två katter har ni kanske uppmärksammat att vi har.

Deras uppfostran är vi också helt ense om; vi är helt samstämmiga om var de får vara, var, när och hur det skall ätas och så vidare… Viktiga frågor det där! Tänk hur katterna skulle bli om det räckte med att se lite söt ut och så vips fick man som man ville!

Vi har klarat oss ganska bra, tycker jag! Inga katter tillåts på borden till exempel. Katterna verkar dessutom ha fattat det. Någon gång i ivern kan de råka förirra sig upp, men då hoppar de ner efter bara en blick eller möjligen en liten harkling från oss. Visserligen har det hänt att det under vår bortovaro, på jobbet eller så, har ramlat ner saker från bordet på ett oförklarligt vis. Likaså har det hänt att katt har påträffats på bord när jag råkat glömt bilnyckeln eller nåt sånt och kommit hem oväntat kvickt… Kan det vara så att katterna dansar på bordet när husse och matte inte är hemma? Skulle våra små kissemissar vara kapabla till sådan utstuderad dubbelmoral??

Hrmm, nåja… Dock får våra katter då och då slicka av våra tallrikar när vi ätit klart; inte på bordet, men väl i soffan eller på golvet. De är kräsna de små rackarna så allt passar inte, men lite fil går ner emellanåt och en eller annan varmrätt. Dock är överenskommelsen att de får pallra sig till tallriken av egen kraft för avslickning.

Nu följer en beskrivning av ett flagrant brytande av denna överenskommelse! Man skulle faktiskt kunna säga att hela grunden för vår gemensamma kattuppfostran är satt ur spel av ärkerebellen Len!
Härom kvällen hade middag intagits. Kissarna hade djupsömnstid och sov stilla på soffans ryggstöd. När vi var klara ställde vi tallrikarna på golvet, men ingen kisse orkade resa sig för att äta. Nästa steg skulle, enligt uppfostringsboken alltså, vara att tallrikar bars iväg för avdiskning. Dock tyckte sig Len se att hennes lilla gullegris, Dumle, verkade lite hungrig där mitt i allt sitt sovande. Med sällan skådad hjälpsamhet använde hon sitt finger och mer eller mindre sondmatade honom. Mums, tänkte han och låg lugnt avslappnad kvar och lät sig matas… Vem skulle inte ha gjort det förresten??

Tanken var ju att bildbevis skulle presenterats ungefär här, men Blogger var av en annan mening. Ni får tro mig på mitt ord tills jag och Blogger har diskuterat färdigt...

Brats kommer de bli, sanna mina ord!!

Guantanamo!

Våra kissar är såklart ett par synnerligen väluppfostrade och lydiga kissar, men ibland går det lite snett…



Det är inte heller alldeles ovanligt att det utförs vild jakt genom lägenheten, som allt som oftast slutar antingen med nosen i väggen eller uppe i soffhörnet. Om någon av oss mer människoliknade invånare befinner sig där, så kan både smärta, irritation och utvälta glas uppstå.

Vi har nu fiffilurat ut ett passande straff!

På känt manér tänkte vi att kanske, likt undulater och skäggiga terrorister, lugnar de ner sig om det blir mörkt. Egentligen trodde vi inte på metoden utan förmodade att de som sunda katter skulle göra motstånd. Men icke! Båda två lät sig glatt Guantanamofieras. Nåt speciellt mycket lugnare kan man kanske inte heller säga att de blev… Påsen innefattade nämligen också ett snöre. Snören är Humles och Dumles stora passion i livet och de tänkte inte låta sig stoppas av att huvudet råkade befinna sig i en påse för tillfället.

Kunglig hovleverantör

Lugn nu kissarna, vi ska inte köpa häst! Detta handlar och hov med långt o-ljud!
Humle och Dumle gillar inte musik! Eller det vet vi väl egentligen inte, men uttalandet grundar sig på våran första längre stund tillsammans. Vi hade åkt till Skepplanda för att hämta hem dem ifrån det vi kallar bajshuset. Jag kommer till det namnet en annan gång…
Nåja, två mycket små katter stuvades in i nyligen inköpt snygg rottingkorg för vidare befordran till bilen. Gallret till korgen hade designats med tanke på något större katter… Vi hann faktiskt till bilen och hann också köra 50 meter innan kissarna insett att det i stort sett bara var att promenixa ut genom gallret. Lagom stressad Len och Nille tvärnitar bilen och lyckas stoppa tillbaka katterna och mickla in medhavd Rut-påse innanför gallret. Frid och fröjd! Noooot!! Katterna, som då fortfarande gick under arbetsnamnen Bajz och Bajz, var hyperstressade, men när vi stängde av musiken blev det aningen lugnare inne i korgen. Om lugnet nu berodde på avsaknad av musik är icke vetenskapligt klarlagt, ty efter någon minut spred sig en allt annat än angenäm doft från burens innandöme. Diverse tarmars och magsäckars innehåll var nu strategiskt utplacerade på filten inne i buren.
Musik är alltså inte Humles och Dumles bag, skulle man kunna säga. Len och Nille däremot lyssnar allt som oftast på musik. Numera utan att det ska spys och bajsas i tid och otid (när vi åker bil med katterna är det dock under tystnad, sådär bara för säkerhets skull…).
Förra lördagen skulle herrskapet iväg till Ullevi för att mingla på hedersläktaren och lyssna på Lens gamla polare Bono och hans band. Vi hade nämligen fått fribiljetter dit efter säreget beteende från Ullevis personal vid ett tidigare besök. Tackar sa vi och gick glatt dit. Platserna vi fått visade klart och tydligt att Ullevis arkitekt inte räknat med kuriösa rockband med 35 meter höga scener och annat tjafs. Våra platser var kort sagt perfekta för att titta på fotboll, men rätt värdelösa för att titta på U2. Eftersom det var ganska tomt satte vi oss därför längst fram och hoppades på att ägaren av dessa platser skulle försovit sig eller nåt. Det hade han inte. När konserten började satt vi lite pyrt till, men Hököga Loof spanade in andra lediga platser långt fram och iväg bar det. Jag svingade spänstigt av mig ryggsäcken och vi gled ner på två ypperliga platser. 24,6 sekunder senare dyker nervös värdinna upp och förklarar nåt. Jag hör inte ett skit eftersom Bono skriker och jag har dessutom öronproppar. Dock går det inte att ta miste på att vi gärna får sitta, men absolut inte just där! Len tolkar till mig att ”Tyvärr kan ni inte sitta just här för Prinsessan Madeleine önskar vara ensam på den här sektionen!”. Inte hade vi sett nån Madde, men snabb blick omkring gav vid handen att Madde med följe, Per Gessle och Marie Fredriksson var våra närmaste grannar. Vi dröp världsvant iväg för att sätta oss på andra, mer godkända platser. En rolig episod som kunde slutat tråkigare; ponera att mitt ryggsäckssläng tolkats aningen negativt av medföljande snaggade unga män med öronsnäcka… Brottning har aldrig varit min grej!
För att piffa upp den här episoden ytterligare var Len dagen efter i GT/Kvällsposten/Expressen.

För att piffa upp den här episoden ytterligare ett snäpp är jag med i Svensk Damtidning idag!

Detta verkar vara den enda bilden på Madde från Ullevi; tagen under de 30 sekunderna vi satt där...

Okdådå, Madde, vi kan väl vara BFF då om du så gärna vill. Så Humle och Dumle, ni är numera utsedda till kungliga hovleverantörer av beeffeffs!

Killer instinct

Våra katter har personligheter! Olika dessutom! Ingen större surprise kanske, men så är det.

Dumle, hankatten, är mer eller mindre nära släkting med ett ufo och tar dagen som den kommer och blir lika lycklig varje gång han får mat, blir klappad, blir upplyft eller ser en fluga. En Ernst helt enkelt.
Humle däremot är en katt med principer! Visserligen är det lite mysigt att bli pussad och kramad och så, men om inte annat av ren princip så vill hon hoppa ner igen ganska snart. Hon kommer inte heller gärna på kommando och inte heller när man ropar att det är mat. Dumle däremot, ja ni fattar…
När det gäller leksaker är det Humle som dominerar totalt! Hon leker med det hon vill och Dumle får så att säga ta resterna. Ända tills nyss när vi köpte två nya, rasslande, luddiga, fjäderprydda bollar. Dumle bevakar dem med hökblick! Kommer Humle för nära morrar han så att hela huset skakar. (Morras gör det annars bara när en kalkonskiva skall försvaras.)

Annars är det Humle som har patent på jaktinstinkt. Värsta fågelhunden skulle man kunna säga. Hon skulle kunna apportera den där j-a röda rasselmusen tills Michael Jackson blir vit; ojdå, bad example. Tills det är regnfritt i Göteborg en vecka, då!

Du som hållit dig välinformerad om bloggande paret Loof, glöm inte att kolla Lens blogg också dreamsofclematis.blogspot.com, torde ha uppfattat att vi ganska snart flyttar ut från stan och till Billdal. Framåt höstkanten kommer Humle och Dumle att få bli utekatter. Det är inte en bil i sikte där ute, så det ska nog gå bra. Visserligen misstänker vi att Dumle kommer gå vilse mest hela tiden, men eftersom han är både korkad och hungrig så kommer han ju när man ropar att det är mat. Nåt naturligt byte lär inte han ta. Humle däremot lär bara komma hem när hon känner för det. En liten farhåga vi hyser är att det kan bli lite oftare än vi önskar… Naturen runtomkring kryllar förmodligen av små näpna och fredliga djur, som hon bara väntar på att få slå klorna i och jamande stoltsera hemåt för att leverera dessa till sin kära mamma och pappa. Redan nu vaknar vi mer eller mindre varje morgon med en eller annan leksaksmus, papperspåse eller boll i sängen! Undrar hur mycket gegg det finns i en liten oskyldig, sönderbiten skogsmus? För att inte tala om den dagen hon kommer hem med en nyfångad orm. Då är det bara att packa och flytta. Till Irland eller var det Nya Zeeland som inte har några ormar. Nåja, den dagen den sorgen, men spännande kommer det att bli!

Nu till resultatet av förra inläggets tävling. Ett rätt svar har inkommit från Yvonne; jag gillar humle(-drycker) och Len Dumle(-kola). Tyvärr var hon dopad; hon hade bedrivit otillåtlig underrättelseverksamhet tidigare. Någon (Clas?) föreslog att det blev Dumle för att Len var söt som dylik kola. Ett föredömligt fjäskigt förslag, som ju är alldeles sant, men inte riktigt som vi tänkt. Catys förslag att vi kollat på Humle och Dumle som barn var ju iofs ett förslag, men totalt fel. Vi tittade båda på politiskt korrekt strump-tv med allas vår Staffan W!!!

Nu har jag försökt få Humle att apportera i en kvart, så jag skulle kunna fånga det på film, men nu passar det såklart inte!! Får bli en film på annan bytesjakt istället. Ni får liksom tänka er in i hur Humle smyger i mörkret, fångar råtta och bär in den till min och Lens säng…

Stoppa pressarna: Efter nya överläggningar kan nu konstateras att hut går hem och att det lönar sig att gnälla! Clas får väl utnämnas till segrare då, eftersom jag tydligen hade missat att publicera hans förslag. Som plåster på såren får du, Clas, nästa gång vi träffas välja mellan humledryck och dumlekola som pris! Grattisgrattis!!

Äppel-Päppel

Som kanske är bekant så heter våra katter Humle och Dumle. Känner du för att gissa varför vi valde just dessa namn är du välkommen att försöka. Utlovar inga priser, men nåt kanske går att ordna…

Nu till det viktiga budskapet i detta inlägg!
Igår kväll satt vi, jag och min fru, i soffan och glodde på film; Sunshine. En rätt märklig historia om hur solen håller på att slockna och en räddningsraket skickas ut för att re-boota solen. Sju år tidigare hade en annan expedition misslyckats, och nu var det alltså dags för nästa försök. Skall inte avslöja hur det går för det är inte heller viktigt i just detta sammanhang.
Under filmens gång smaskar Len i sig ett äpple och på äpplet sitter i vanlig ordning ett litet klistermärke. Vem sätter egentligen dit dem? Just dessa äpplen hette Südtirol och kom logiskt nog från… Italien. I Italien finns väl inga pakistanska barnarbetare???





Nu tappade jag tråden igen! Nyss nämnda klistermärke placerades under min ena stortå. Litet roligt skämt tyckte Len. Jag glömde raskt bort lappen; skämtets glans falnade så att säga ganska snabbt. Följaktligen gick jag till sängs med klisterlappad stortå.
Framåt nattkröken, vet inte riktigt när, vaknar jag till av att någon tuggar på min stortå… Vanligt trög hjärna i samarbete med sömngrumlad dito får inte riktigt ordning på vad som händer utan föser bort förmodad katt med foten. Förmodad katt låter sig inte stoppas av detta, utan fortsätter att gnaga på min stortå. Smärre ljus går upp i mitt huvud och jag inser att i mörkret, under täcket har en av katterna hittat ett litet klistermärke finurligt undangömt under min stortå. Vilken av katterna det nu var gjorde ett storartat jobb med det trilskande märket. Det tog nog ett tiotal försök innan lappen gav med sig, men ingen skada skedde med min tå. Det var egentligen inte den som det tuggades på fattade jag så småningom.

När jag berättade om denna episod för Len var hennes första kommentar: ”Tog du märket ifrån dem? Inte? Jamen, då har dom ju ätit upp det!!”
”Ja, älskling så är det nog. Tyvärr var jag på gränsen till medvetslöshet och tänkte inte riktigt på att jag borde jaga katt genom lägenheten för att därefter magpumpa honom/henne!”

Tough luck, kissarna! Hoppas ni överlever! Det är ju ändå vi som får ta konsekvenserna när lådan skall rensas.

Liten historielektion

Som barn hade jag aldrig katt eller andra husdjur heller förresten. Det är väl en sanning med modifikation i och för sig… I yngre tonåren hade jag akvarium och i det levde allt mellan 0 och 150 fiskar. Om jag inte minns helt fel så behövde jag inte ens mata dem mot slutet av akvariets levnad. Guppynas inavlade yngel fick helt enkelt fungera som föda. Etiskt korrekt? Njaeee. Praktiskt? Ja för tusan.

Vi hade förresten hund också. Han hette Rufsen och fanns bara i mitt liv under mina två första år eller nåt. Jag kommer inte ihåg ett dugg av honom, men har fått mig berättat att Rufsen då och då fick behov av att ge sig ut och träffa hunddamer. Dock var han ju hund och kunde alltså inte öppna ytterdörren. Det kunde Niclas, 2 år! Jag tyckte ju synd om vovven som ville ut, men inte fick! ”Ufsen ut!” var tydligen min förklaring till varför hunden befann sig utanför dörren och inte inne, som var husses och mattes tanke.

När jag träffade Len hade hon dock katt. Hon hade till och med haft två katter, men en Cleo hade gått hädan några år tidigare.
Svärmor beskrev den katten som ”en elak jäkel, ho rev mej så blo't spruta!”,Len påstod att det var den mest intelligenta katten någonsin…

Katten som fanns kvar lystrade till namnet Cesar och var en röd-vit blandning av norsk skogskatt och vanlig bondkatt.
Vi tog oss till varandras hjärtan ganska omgående! Roligare och fegare katt får man leta efter. Cesar gillade inte att gå ut. Rättare sagt han gick inte ut! Utom möjligen på balkongen. Dock slutade han även med det under den här våren. En gång när han var där ute kom nämligen den stoooora, hemska duvan och landade på balkongräcket. Efter den episoden var säkerhetsavståndet till begreppet ”ut” minst två meter om ingen fönsterruta fanns emellan. Då gick det nämligen bra att vara tuff.

Jag var med en gång när han ändå måste med ut; vi skulle åka bort ett par dagar och Cesar var tvungen att åka med. Om ni tänker er en uppspänd fisk, som hänger på torkning… Sån såg han ut; allt spretade åt alla håll och vass var han också. Till slut gav han upp och låg i Lens knä och såg förnärmad ut. Väl framme vid destinationen spenderade Cesar två dagar med att sitta bakom gardinen.

När han fick vara hemma i tryggheten var annars hans största intressen sin älskade mamma, att vara upp-och-ner-på i mitt knä, stirra in i väggen eller att vakta videon.
En av de första gångerna vi träffades, jag och Cesar, så vankade han oroligt fram och tillbaka i rummet, till synes planlöst. Len suckar och säger till honom bestämt: ”Gå och bajsa, Cesar!” varvid katten gjorde det!!
Han var rolig den katten! Finns fler historier om honom, som kanske ser dagens ljus så småningom.

Vila i frid, Cesar!

Skitit i det blå skåpet

Våra små katter lever idag i chock! De har just fått höra om hur det gick till när kissemamman Len var på väg att överge dem. Själva är katterna övertygade om att det beror på att de varit jobbiga mot sin mamma och tryckt in tratten i ansiktet på henne och klättrat på hennes ben och annat bus. Bildbevis kommer här:

Man skulle kunna säga att de just skitit i det blå skåpet!

Som tur för dem gjorde det inte så mycket eftersom skåpet ändå skulle renoveras och numera är ett vitt skåp som står säkert instängt i den för tillfället kisse-fira zonen, köket.

Men det där med att överge de små sötnosarna då?
Jo det var en gång en kisse-mamma och en kisse-pappa som skulle åka med sin svarta Toyota Prius och handla brädor och annan bröte för att bygga ett till vitt skåp. Då väntade Len på gatan medans jag gick och hämtade bilen i p-huset. Jag blev stående vid ett par rödljus och tog lite tid på mig. När jag väl stannar och Len hoppar in i bilen är hon högröd i huvudet och på väg att spricka. Det jag lyckas tolka ut mellan de hysteriska skrattsalvorna går i korthet ut på att hon gick in och satt sig i en annan svart Prius som stannat framför henne. Mannen i bilen lekte fågelholk, medans Len lyckades kläcka ur sig ett "Förlåt mig!" innan hon tumlade ut igen.

Men, kissarna, känn er varnade! Kanske hon överger er en vacker dag, när det blåa skåpet är fullskitet!!

Familjen Fån Tratt

Våra kära kissar är av varsitt kön och dessutom syskon. Födda som de är på nyårsafton var risken stor att de skulle börja umgås med varandra på ett mycket opassande sätt för syskon! Alltså bokades det tid på Smådjursakuten. Resan dit gick som den brukar när det skall åkas bil Humle somnade ganska snabbt medan Dumle trampade runt ovanpå henne. Nej, korgen är inte för liten, det skall varas på samma plats ändå… Dumle jamade ynkligt mest hela tiden; jamar gör han annars rätt så sällan.
Väl framme togs vi emot av nonchalant veterinär, som ändå lovade att vara snäll. På mitt förslag att skära försiktigt svarade han torrt och veterinär-mässigt att ”det vore nog inte så bra”.

Nåja, efter solning och Harry Potter så åkte vi tillbaka dit för hämtning och fick tillbaka två rätt pigga katter instoppade i ovan nämnda bur. Båda var numera befriade från sina, som plikttrogna militärer skulle uttryckt det, vitala delar och dessa var undanstoppade på säker plats.
Väl hemma träddes respektive tratt på kissarna. Dumle behöver egentligen inte ha nån, utan sympati-har den mest för rättvisans skull. Katterna var ju fortfarande aningen vingliga av narkos och sånt. Lyteskomik är attans roligt och här kommer några exempel på detta.

Detta klipp visar hur de försöker komma underfund med vem den andre egentligen är. ”Nåt bekant är det, men vad har idioten runt halsen?” verkar de tänka.

I övrigt gicks det in ganska frekvent i både bord, stolar och dörrposter. Och att gå på lådan är fortfarande ett stort projekt. En variant som testats är att sitta med räva inne i lådan och med framtassar, huvud och tratt utanför.

Fast de har också blivit betydligt mer keliga. Pussar är numera nästintill önskvärda.

De vill också mer än gärna bli kliade både här och där. Tratten tillåter nämligen bara egen kroppsvård på de yttersta tåspetsarna…

(Bilden tagen strax efter att jag räddat fingrarna från att hamna i kläm när Humle resolut legat igen datorlocket)

Själv har jag också gjort ett litet försökt att piffa upp deras miserabla situation. Jag trädde en papperskorg över huvudet; för att likna deras trattar alltså, inte för allt skräp som bor i huvet! Humle antog tonårsattityd och tyckte att pappa var rätt pinsam. Dumle däremot blev mycket upplivad och ville gärna göra sällskap inne i papperskorgen. Gissa hur bra det gick och vad som tog emot…

Tio dagar skall den här farsen pågå! Vaknade i morse med en tratt upptryckt i näsan. Visserligen lite variation från den vanliga framtassen, men ändå aningens obehagligt…

Livsavgörande ögonblick

Det är ju just nu aktuellt med Ingos VM-titel i tungviktsboxning för 50 år sedan. De som var med när det begav sig påstår sig mangrant minnas var de var när matchen gick, de allra flesta av oss vet var vi var och vad vi tänkte när Ravelli räddade sista straffen i VM-kvarten -94.

Antagligen, och för husfridens skull, vet de flesta gifta människor hur frieriet gick till och kanske till och med datum för både detta och det påföljande bröllopet. Ja, se hur små och stora händelser kan bli till vägskäl i en människas liv!

Att gå så långt som att påstå att starten av den här bloggen är ett sådant livsavgörande ögonblick är väl att ta i, inte heller lär Sverige stå stilla på Stenmarkst vis, men ett litet, litet vägskäl är det och det utlöstes av en minnesvärd händelse, som jag bestämt vet var jag var och vad jag tänkte när den inträffade.

Det är nämligen så här att vi sedan i mitten av mars har två katter inneboende hos oss. Man skulle till och med kunna säga att vi köpt dem och tagit hit dem av egen fri vilja… Jag återkommer säkert till hur den processen gick till!

Åter till den utlösande händelsen: Vi önskar att de två katterna skall befinna sig utanför badrummet, ty annars ramlar mycket saker ner; till exempel shampooflaskor, hårspännen, katter i tvättkorgen och annat smått och gott. Dock händer det sig ibland att dörren lämnas med en pytteliten springa öppen när vissa naturbehov skall utföras; vi, jag och min fru, är nämligen frisinnade, moderna människor som inte är ett dugg pryda! Den här dagen, i lördags närmare bestämt, satt jag i frid och fröjd på toaletten. Jag tänker INTE berätta vad jag gjorde! Är du man och gift så vet du att sittandet inte har ett dugg med om du utför nummer ett eller nummer två. Sitta bör man annars dör man!

Nåväl, de kläder som nyligen prydde min underkropp var nerhasade på känt manér och GT:s sportblad satt i mina nävar. I ett obevakat ögonblick har en av katterna slunkit in till badrummet och smyger sig fram för att umgås lite granna. Hennes sätt att umgås visade sig för dagen vara att lägga sig i mina kalsonger! Jag tyckte att valet av liggplats kanske var av det mer udda slaget och uppmanade henne att flytta sig. Slö kattblick mötte min och den sa nåt i stil med: ”Stör mig inte, jag är ju trött!” Därefter somnade hon helt sonika. Denna händelse utlöste alltså mitt just startade bloggskrivande. När jag tänker närmare på det finns det nämligen en hel del episoder där dessa två djur är inblandade. Bloggen kommer alltså att handla om våra två katter och vilka följder innehav av dylika djur kan ge på din tillvaro. Historiska tillbakablickar i en kattägares liv lär också förekomma.

Hur det gick med den insomnade katten i mina Björn Borg-kallingar? Jodå, jag lyckades lyfta bort henne, vilket fick till följd att hon demonstrativt låg i reskorgen och surade resten av kvällen…