Humulus lupulus in da house!!

Har för mig att jag skrev nåt om richterskalan och rasade stenar när Dumle kom hem. Känns lika underbart den här gången. Dock behövdes ingen heroisk insats från undertecknads sida. Visserligen har jag halkat omkring på klipporna i skogen runt huset och ringt på varenda granne och mer eller mindre krävt att få kolla i deras förråd, men Humle kom hem av sig själv!!
Här sitter vi i ogodan ro och har väl faktiskt gett upp hoppet om att hon ska komma hem igen. Vartenda förråd i Billdal är, som sagt, genomsökt och jag har mer eller mindre fått tennisarm av att rassla med godisburken. Vi kommer inte på fler ställen att leta på helt enkelt. Mörka tankar i huvudet; vilka rovdjur har satt tänderna i lilla Snuttan?
Så, som en total överraskning, klickar det till i luckan och varken jag eller Len reagerar först i vår mörka sinnesstämning. Men en halv sekund senare studsar jag upp mot luckan, Dumle ligger nämligen i Lens knä och så långt ifrån reagerar INTE luckan. Och därutanför står hon, numera med en balkongdörr i näsan (ja, jag öppnade kanske dörren aningens ivrigt, men vadådå?)!! Vår älskade Humle är hemma igen!!!
Hon slinker snabbt in och börjar vräka i sig våtmat, torrmat och godis. Tappra försök görs att pussa ihjäl henne! Dumle är visserligen mest intresserad av att nosa henne i baken, men vi har väl alla våra fetischer...
Med CSI-liknande slughet konstaterar vi att hon antagligen inte varit speciellt långt borta. Hon är nämligen varken blöt eller kall och kan inte ha behövt transportera sig speciellt långt för att komma hem.

Kattföräldrarna Loof skulle uppskatta om kissarna kunde välja att hålla sig inne eller åtminstone i akut närhet av huset!!