Äppel-Päppel

Som kanske är bekant så heter våra katter Humle och Dumle. Känner du för att gissa varför vi valde just dessa namn är du välkommen att försöka. Utlovar inga priser, men nåt kanske går att ordna…

Nu till det viktiga budskapet i detta inlägg!
Igår kväll satt vi, jag och min fru, i soffan och glodde på film; Sunshine. En rätt märklig historia om hur solen håller på att slockna och en räddningsraket skickas ut för att re-boota solen. Sju år tidigare hade en annan expedition misslyckats, och nu var det alltså dags för nästa försök. Skall inte avslöja hur det går för det är inte heller viktigt i just detta sammanhang.
Under filmens gång smaskar Len i sig ett äpple och på äpplet sitter i vanlig ordning ett litet klistermärke. Vem sätter egentligen dit dem? Just dessa äpplen hette Südtirol och kom logiskt nog från… Italien. I Italien finns väl inga pakistanska barnarbetare???





Nu tappade jag tråden igen! Nyss nämnda klistermärke placerades under min ena stortå. Litet roligt skämt tyckte Len. Jag glömde raskt bort lappen; skämtets glans falnade så att säga ganska snabbt. Följaktligen gick jag till sängs med klisterlappad stortå.
Framåt nattkröken, vet inte riktigt när, vaknar jag till av att någon tuggar på min stortå… Vanligt trög hjärna i samarbete med sömngrumlad dito får inte riktigt ordning på vad som händer utan föser bort förmodad katt med foten. Förmodad katt låter sig inte stoppas av detta, utan fortsätter att gnaga på min stortå. Smärre ljus går upp i mitt huvud och jag inser att i mörkret, under täcket har en av katterna hittat ett litet klistermärke finurligt undangömt under min stortå. Vilken av katterna det nu var gjorde ett storartat jobb med det trilskande märket. Det tog nog ett tiotal försök innan lappen gav med sig, men ingen skada skedde med min tå. Det var egentligen inte den som det tuggades på fattade jag så småningom.

När jag berättade om denna episod för Len var hennes första kommentar: ”Tog du märket ifrån dem? Inte? Jamen, då har dom ju ätit upp det!!”
”Ja, älskling så är det nog. Tyvärr var jag på gränsen till medvetslöshet och tänkte inte riktigt på att jag borde jaga katt genom lägenheten för att därefter magpumpa honom/henne!”

Tough luck, kissarna! Hoppas ni överlever! Det är ju ändå vi som får ta konsekvenserna när lådan skall rensas.

Liten historielektion

Som barn hade jag aldrig katt eller andra husdjur heller förresten. Det är väl en sanning med modifikation i och för sig… I yngre tonåren hade jag akvarium och i det levde allt mellan 0 och 150 fiskar. Om jag inte minns helt fel så behövde jag inte ens mata dem mot slutet av akvariets levnad. Guppynas inavlade yngel fick helt enkelt fungera som föda. Etiskt korrekt? Njaeee. Praktiskt? Ja för tusan.

Vi hade förresten hund också. Han hette Rufsen och fanns bara i mitt liv under mina två första år eller nåt. Jag kommer inte ihåg ett dugg av honom, men har fått mig berättat att Rufsen då och då fick behov av att ge sig ut och träffa hunddamer. Dock var han ju hund och kunde alltså inte öppna ytterdörren. Det kunde Niclas, 2 år! Jag tyckte ju synd om vovven som ville ut, men inte fick! ”Ufsen ut!” var tydligen min förklaring till varför hunden befann sig utanför dörren och inte inne, som var husses och mattes tanke.

När jag träffade Len hade hon dock katt. Hon hade till och med haft två katter, men en Cleo hade gått hädan några år tidigare.
Svärmor beskrev den katten som ”en elak jäkel, ho rev mej så blo't spruta!”,Len påstod att det var den mest intelligenta katten någonsin…

Katten som fanns kvar lystrade till namnet Cesar och var en röd-vit blandning av norsk skogskatt och vanlig bondkatt.
Vi tog oss till varandras hjärtan ganska omgående! Roligare och fegare katt får man leta efter. Cesar gillade inte att gå ut. Rättare sagt han gick inte ut! Utom möjligen på balkongen. Dock slutade han även med det under den här våren. En gång när han var där ute kom nämligen den stoooora, hemska duvan och landade på balkongräcket. Efter den episoden var säkerhetsavståndet till begreppet ”ut” minst två meter om ingen fönsterruta fanns emellan. Då gick det nämligen bra att vara tuff.

Jag var med en gång när han ändå måste med ut; vi skulle åka bort ett par dagar och Cesar var tvungen att åka med. Om ni tänker er en uppspänd fisk, som hänger på torkning… Sån såg han ut; allt spretade åt alla håll och vass var han också. Till slut gav han upp och låg i Lens knä och såg förnärmad ut. Väl framme vid destinationen spenderade Cesar två dagar med att sitta bakom gardinen.

När han fick vara hemma i tryggheten var annars hans största intressen sin älskade mamma, att vara upp-och-ner-på i mitt knä, stirra in i väggen eller att vakta videon.
En av de första gångerna vi träffades, jag och Cesar, så vankade han oroligt fram och tillbaka i rummet, till synes planlöst. Len suckar och säger till honom bestämt: ”Gå och bajsa, Cesar!” varvid katten gjorde det!!
Han var rolig den katten! Finns fler historier om honom, som kanske ser dagens ljus så småningom.

Vila i frid, Cesar!

Skitit i det blå skåpet

Våra små katter lever idag i chock! De har just fått höra om hur det gick till när kissemamman Len var på väg att överge dem. Själva är katterna övertygade om att det beror på att de varit jobbiga mot sin mamma och tryckt in tratten i ansiktet på henne och klättrat på hennes ben och annat bus. Bildbevis kommer här:

Man skulle kunna säga att de just skitit i det blå skåpet!

Som tur för dem gjorde det inte så mycket eftersom skåpet ändå skulle renoveras och numera är ett vitt skåp som står säkert instängt i den för tillfället kisse-fira zonen, köket.

Men det där med att överge de små sötnosarna då?
Jo det var en gång en kisse-mamma och en kisse-pappa som skulle åka med sin svarta Toyota Prius och handla brädor och annan bröte för att bygga ett till vitt skåp. Då väntade Len på gatan medans jag gick och hämtade bilen i p-huset. Jag blev stående vid ett par rödljus och tog lite tid på mig. När jag väl stannar och Len hoppar in i bilen är hon högröd i huvudet och på väg att spricka. Det jag lyckas tolka ut mellan de hysteriska skrattsalvorna går i korthet ut på att hon gick in och satt sig i en annan svart Prius som stannat framför henne. Mannen i bilen lekte fågelholk, medans Len lyckades kläcka ur sig ett "Förlåt mig!" innan hon tumlade ut igen.

Men, kissarna, känn er varnade! Kanske hon överger er en vacker dag, när det blåa skåpet är fullskitet!!

Familjen Fån Tratt

Våra kära kissar är av varsitt kön och dessutom syskon. Födda som de är på nyårsafton var risken stor att de skulle börja umgås med varandra på ett mycket opassande sätt för syskon! Alltså bokades det tid på Smådjursakuten. Resan dit gick som den brukar när det skall åkas bil Humle somnade ganska snabbt medan Dumle trampade runt ovanpå henne. Nej, korgen är inte för liten, det skall varas på samma plats ändå… Dumle jamade ynkligt mest hela tiden; jamar gör han annars rätt så sällan.
Väl framme togs vi emot av nonchalant veterinär, som ändå lovade att vara snäll. På mitt förslag att skära försiktigt svarade han torrt och veterinär-mässigt att ”det vore nog inte så bra”.

Nåja, efter solning och Harry Potter så åkte vi tillbaka dit för hämtning och fick tillbaka två rätt pigga katter instoppade i ovan nämnda bur. Båda var numera befriade från sina, som plikttrogna militärer skulle uttryckt det, vitala delar och dessa var undanstoppade på säker plats.
Väl hemma träddes respektive tratt på kissarna. Dumle behöver egentligen inte ha nån, utan sympati-har den mest för rättvisans skull. Katterna var ju fortfarande aningen vingliga av narkos och sånt. Lyteskomik är attans roligt och här kommer några exempel på detta.

Detta klipp visar hur de försöker komma underfund med vem den andre egentligen är. ”Nåt bekant är det, men vad har idioten runt halsen?” verkar de tänka.

I övrigt gicks det in ganska frekvent i både bord, stolar och dörrposter. Och att gå på lådan är fortfarande ett stort projekt. En variant som testats är att sitta med räva inne i lådan och med framtassar, huvud och tratt utanför.

Fast de har också blivit betydligt mer keliga. Pussar är numera nästintill önskvärda.

De vill också mer än gärna bli kliade både här och där. Tratten tillåter nämligen bara egen kroppsvård på de yttersta tåspetsarna…

(Bilden tagen strax efter att jag räddat fingrarna från att hamna i kläm när Humle resolut legat igen datorlocket)

Själv har jag också gjort ett litet försökt att piffa upp deras miserabla situation. Jag trädde en papperskorg över huvudet; för att likna deras trattar alltså, inte för allt skräp som bor i huvet! Humle antog tonårsattityd och tyckte att pappa var rätt pinsam. Dumle däremot blev mycket upplivad och ville gärna göra sällskap inne i papperskorgen. Gissa hur bra det gick och vad som tog emot…

Tio dagar skall den här farsen pågå! Vaknade i morse med en tratt upptryckt i näsan. Visserligen lite variation från den vanliga framtassen, men ändå aningens obehagligt…

Livsavgörande ögonblick

Det är ju just nu aktuellt med Ingos VM-titel i tungviktsboxning för 50 år sedan. De som var med när det begav sig påstår sig mangrant minnas var de var när matchen gick, de allra flesta av oss vet var vi var och vad vi tänkte när Ravelli räddade sista straffen i VM-kvarten -94.

Antagligen, och för husfridens skull, vet de flesta gifta människor hur frieriet gick till och kanske till och med datum för både detta och det påföljande bröllopet. Ja, se hur små och stora händelser kan bli till vägskäl i en människas liv!

Att gå så långt som att påstå att starten av den här bloggen är ett sådant livsavgörande ögonblick är väl att ta i, inte heller lär Sverige stå stilla på Stenmarkst vis, men ett litet, litet vägskäl är det och det utlöstes av en minnesvärd händelse, som jag bestämt vet var jag var och vad jag tänkte när den inträffade.

Det är nämligen så här att vi sedan i mitten av mars har två katter inneboende hos oss. Man skulle till och med kunna säga att vi köpt dem och tagit hit dem av egen fri vilja… Jag återkommer säkert till hur den processen gick till!

Åter till den utlösande händelsen: Vi önskar att de två katterna skall befinna sig utanför badrummet, ty annars ramlar mycket saker ner; till exempel shampooflaskor, hårspännen, katter i tvättkorgen och annat smått och gott. Dock händer det sig ibland att dörren lämnas med en pytteliten springa öppen när vissa naturbehov skall utföras; vi, jag och min fru, är nämligen frisinnade, moderna människor som inte är ett dugg pryda! Den här dagen, i lördags närmare bestämt, satt jag i frid och fröjd på toaletten. Jag tänker INTE berätta vad jag gjorde! Är du man och gift så vet du att sittandet inte har ett dugg med om du utför nummer ett eller nummer två. Sitta bör man annars dör man!

Nåväl, de kläder som nyligen prydde min underkropp var nerhasade på känt manér och GT:s sportblad satt i mina nävar. I ett obevakat ögonblick har en av katterna slunkit in till badrummet och smyger sig fram för att umgås lite granna. Hennes sätt att umgås visade sig för dagen vara att lägga sig i mina kalsonger! Jag tyckte att valet av liggplats kanske var av det mer udda slaget och uppmanade henne att flytta sig. Slö kattblick mötte min och den sa nåt i stil med: ”Stör mig inte, jag är ju trött!” Därefter somnade hon helt sonika. Denna händelse utlöste alltså mitt just startade bloggskrivande. När jag tänker närmare på det finns det nämligen en hel del episoder där dessa två djur är inblandade. Bloggen kommer alltså att handla om våra två katter och vilka följder innehav av dylika djur kan ge på din tillvaro. Historiska tillbakablickar i en kattägares liv lär också förekomma.

Hur det gick med den insomnade katten i mina Björn Borg-kallingar? Jodå, jag lyckades lyfta bort henne, vilket fick till följd att hon demonstrativt låg i reskorgen och surade resten av kvällen…