Liten historielektion

Som barn hade jag aldrig katt eller andra husdjur heller förresten. Det är väl en sanning med modifikation i och för sig… I yngre tonåren hade jag akvarium och i det levde allt mellan 0 och 150 fiskar. Om jag inte minns helt fel så behövde jag inte ens mata dem mot slutet av akvariets levnad. Guppynas inavlade yngel fick helt enkelt fungera som föda. Etiskt korrekt? Njaeee. Praktiskt? Ja för tusan.

Vi hade förresten hund också. Han hette Rufsen och fanns bara i mitt liv under mina två första år eller nåt. Jag kommer inte ihåg ett dugg av honom, men har fått mig berättat att Rufsen då och då fick behov av att ge sig ut och träffa hunddamer. Dock var han ju hund och kunde alltså inte öppna ytterdörren. Det kunde Niclas, 2 år! Jag tyckte ju synd om vovven som ville ut, men inte fick! ”Ufsen ut!” var tydligen min förklaring till varför hunden befann sig utanför dörren och inte inne, som var husses och mattes tanke.

När jag träffade Len hade hon dock katt. Hon hade till och med haft två katter, men en Cleo hade gått hädan några år tidigare.
Svärmor beskrev den katten som ”en elak jäkel, ho rev mej så blo't spruta!”,Len påstod att det var den mest intelligenta katten någonsin…

Katten som fanns kvar lystrade till namnet Cesar och var en röd-vit blandning av norsk skogskatt och vanlig bondkatt.
Vi tog oss till varandras hjärtan ganska omgående! Roligare och fegare katt får man leta efter. Cesar gillade inte att gå ut. Rättare sagt han gick inte ut! Utom möjligen på balkongen. Dock slutade han även med det under den här våren. En gång när han var där ute kom nämligen den stoooora, hemska duvan och landade på balkongräcket. Efter den episoden var säkerhetsavståndet till begreppet ”ut” minst två meter om ingen fönsterruta fanns emellan. Då gick det nämligen bra att vara tuff.

Jag var med en gång när han ändå måste med ut; vi skulle åka bort ett par dagar och Cesar var tvungen att åka med. Om ni tänker er en uppspänd fisk, som hänger på torkning… Sån såg han ut; allt spretade åt alla håll och vass var han också. Till slut gav han upp och låg i Lens knä och såg förnärmad ut. Väl framme vid destinationen spenderade Cesar två dagar med att sitta bakom gardinen.

När han fick vara hemma i tryggheten var annars hans största intressen sin älskade mamma, att vara upp-och-ner-på i mitt knä, stirra in i väggen eller att vakta videon.
En av de första gångerna vi träffades, jag och Cesar, så vankade han oroligt fram och tillbaka i rummet, till synes planlöst. Len suckar och säger till honom bestämt: ”Gå och bajsa, Cesar!” varvid katten gjorde det!!
Han var rolig den katten! Finns fler historier om honom, som kanske ser dagens ljus så småningom.

Vila i frid, Cesar!